Att förbereda sig mentalt på de värsta..

Jag försöker hålla humöret och tron uppe ang mammas sjukdom. Mamma blir inte piggare av att jag sitter och gråter ögonen ur mig eller att jag inte sover, äter eller ger upp allt i mitt liv. Jag vet att det låter hårt och känslokallt, men mitt sätt att tänka betyder inte att jag inte bryr mig. Jag älskar min mamma (och pappa) väldigt mycket så jag är självklart orolig och jag vet att utgången kanske inte blir som vi hoppas så innerligt på. Jag kontrollerar min oro och jag kan inte låta oron och rädslan ta över mitt liv. Hur skulle mamma och pappa må av att se oss må så dåligt, förmodligen sämre för då har de mer saker att oroa sig för och det vill jag bespara dem. Hur skulle mina barn må om jag oroade mig 24/7?

Det gör ont i min själ, hjärta och mage av att se mamma ha den hemskaste smärtan både fysiskt och mentalt. Ibörjan när mamma berättade att det är allvarligt, men att man inte vet hur allvarligt och hur utgången blir, då det är en väldigt ovanlig sjundom, när mamma inte svarade på de behandlingar man testade eller när hon var som sämst med en energinivå på typ ”5%”. Då började jag förbereda mig mentalt på att det kanske kommer en dag då jag måste berätta riktigt tunga och dåliga nyheter för mina stora barn och känslan är att jag kommer krossa deras hjärtan. Hur berättar man en sådan tung sak? Jag måste försöka tänka ut hur dom kommer reagera, jag måste försöka förbereda mig på att möta deras reaktion, jag måste försöka vara beredd att hjälpa dem OM de värsta tänkbara måste berättas. Mina söner ÄLSKAR sin mormor och morfar så otroligt otroligt mycket, dom står varandra så himla nära så när mormor och morfar är sjuka/skadade blir dom oroliga.

När vi var på semester så kom tankarna i kapp ena sonen, usch vilken oro och rädsla han kände. Han halv skrek in i min axel med tårarna rinnande ”BLI FRISK NU!!!! KAN INTE LÄKARNA BARA GÖRA NÅNTING SÅ MIN MORMOR FRISK !!!! Jag vill ha MIN MORMOR TILLBAKA NUUU! Jag vill åka på semester, fiska och göra massa roliga o tokiga saker som förut.. Hon förtjänar inte det här…. behöver jag säga att det var som att få mammahjärtat utslitet…? Livet är orättvist ibland men man växer av det tuffa.. och här hemma är vi öppna och man får visa och prata om känslor, det är jätte viktigt i min värld.

När killarna varit borta en längre tid eller om vi varit på semester där mormor och morfar inte varit med så är det till mormor och morfar de vill åka, direkt. Då vill man äta mormors mat, stuvade makaroner och falukorv eller köttfärssås och spagetti eller göra pannkakor med morfar, för han är bäst på pannkakor! Ska vi iväg och fiska, campa eller plocka svamp ja då måste mormor och morfar med annars är det inte lika roligt.

Ja ni förstår nog att jag inte ger upp, att jag tänker fortsätta söka information, leta efter de bästa läkarna. Göra saker som kan anpassas för att mamma/mormor ska kunna vara med. Morfar är fantastisk, han kämpar och sliter för att ordna så att mamma kan följa med. Vad vi gör är inte så viktigt, de viktiga är att vi har mormor och morfar med oss på våra tokigheter. Att vi får skratta tillsammans, skapa roliga minnen mitt i det jobbiga. Och vi ger inte upp, mormor ska bli frisk!! Vi ska hjälpa henne ladda batterierna för att orka kämpa.

Jag måste sova ordentligt, jag måste äta, träna (försöka iaf) för att jag ska orka vara ett bra stöd för mina familj här hemma, för min större familj och för dom som finns runt om oss. Vi måste ha framtidstro, vi måste tro att detta kommer gå bra. Vi måste kämpa för det. Och vi måste ta allt som det kommer när det kommer, ta in, analysera, känna efter inom oss, acceptera men fortsätta hoppas på att allt kommer gå bra. Alla positiva saker, stora som små måste firas!

Jag tror allt har en mening, det finns nog en anledning till att just våranh mamma måste kämpa med detta helvete. Mamma är stark, hon är en grym fighter.

TILLSAMMANS är vi STARKA!!!